VA-huvudmannens ansvar vid översvämningsskador – Ny dom om ansvarsfördelningen vid extremregn

I takt med klimatförändringarna väntas extremregn bli allt vanligare, vilket kan aktualisera fler ersättningskrav vid översvämningsskador.

Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt har den 12 maj 2026 meddelat deldom (M 9450–20) i ett uppmärksammat mål som aktualiserar VA-huvudmannens ansvar för översvämningsskador i samband med extremregn. Domen klargör att extremregn inte i sig medför ansvarsfrihet för VA-huvudmannen, men också att ansvaret enligt vattentjänstlagen inte är obegränsat. I följande artikel granskar vi domen i relevanta delar och vilka följder domen kan få för olika aktörer.

Vad var bakgrunden i målet?

Den 29 juli 2018 föll ett kraftigt skyfall över Uppsala. Regnet uppmättes till 73,7 mm och motsvarade ett s.k. 135-årsregn (dvs. regnmängder som är så ovanlig att den statistiskt sett bara inträffar en gång på 135 år på en specifik plats, men kan teoretiskt förekomma oftare). Flera fastigheter drabbades av översvämningsskador. Efter att fastighetsägarna fått försäkringsersättning riktade försäkringsbolaget regresskrav mot VA-huvudmannen.

Vilka rättsliga utgångspunkter gäller?

Som bekant regleras VA-huvudmannens ansvar främst i lagen om allmänna vattentjänster (2006:412) (”LAV” eller ”vattentjänstlagen”). Enligt 13 § LAV ska VA-huvudmannen ordna den allmänna VA-anläggningen så att den fyller sitt ändamål och tillgodoser skäliga anspråk på säkerhet.

Av 45 § LAV framgår skadeståndsansvaret där det anges att VA-huvudmannen ska ersätta översvämningsskador om VA-huvudmannen har åsidosatt en skyldighet och åsidosättandet medfört att vatten som är avsett att ledas bort genom den allmänna VA-anläggningen trängt in på fastigheten. Bestämmelsen bygger alltså på att det måste finnas ett samband mellan en brist i den allmänna VA-anläggningen och den aktuella översvämningsskadan.

Här kan också tilläggas att av förarbetena och praxis framgår att ansvaret enligt 45 § LAV inte är ett rent strikt ansvar i traditionell mening. För ansvar krävs att VA-huvudmannen har överskridit sin rätt eller åsidosatt sina skyldigheter. Det innebär att det måste föreligga någon form av avvikelse från vad som objektivt kan krävas av anläggningen eller dess drift, t.ex. bristande dimensionering, underhåll eller tillsyn.

När det kommer till beviskrav är det den skadelidande som ska visa att det är klart mer sannolikt att översvämningen orsakats av vatten från den allmänna VA-anläggningen än av någon alternativ skadeorsak (NJA 1993 s. 764). När den frågan är klarlagd ligger bevisbördan därefter på VA-huvudmannen att visa att anläggningen uppfyllt lagens krav (jfr MÖD 2025-12-10 i mål M 1662–25).

Hur påverkade systemtypen ansvarsbedömningen?

Centralt i målet har varit vilken typ av avloppssystem, duplikatsystem eller kombinerat system, som funnits i anslutning till de olika fastigheterna. Försäkringsbolaget gjorde gällande att samtliga aktuella fastigheter var anslutna till duplikata system, medan VA-huvudmannen menade att systemen i relevanta delar utgjordes av kombinerade system.

I ett duplikatsystem leds spillvatten och dagvatten i separata ledningar. Spillvattenledningen ska då i princip vara tät och inte påverkas av nederbörd. Om nederbörd ändå påverkar spillvattenledningen och orsakar baktrycksskador kan det tala för ansvar. I ett kombinerat system leds istället spillvatten och dagvatten helt eller delvis i samma system. Då måste systemet kunna avbörda även dagvatten.

Kan extremregn innebära ansvarsfrihet vid översvämningsskador?

VA-huvudmannen gjorde gällande att ett 135-årsregn är så extremt att ansvar inte kan aktualiseras med stöd av force majeure. Domstolen godtog inte detta som en generell ansvarsbefriande grund. Enligt domstolen saknas tydligt stöd för att regn över en viss nivå automatiskt befriar VA-huvudmannen från ansvar.

Det räckte inte heller med att hänvisa till branschpublikationer eller uttalanden i förarbetena. Det är också oklart var en sådan gräns i så fall skulle dras. Däremot kan regnets omfattning få betydelse vid bedömningen av skadeorsak. Domstolen framhöll samtidigt att eventuella förändringar av rättsläget får ske genom lagstiftning eller uttalanden från högre instans.

Vad blev utgången i målet?

Domstolen prövade skadeorsak, systemtyp och säkerhetskrav för respektive skadeståndsanspråk. Av totalt nio (9) fastigheter som var uppe för prövning i aktuell deldom fick försäkringsbolaget bifall i fyra (4) av dessa. Dessa avsåg framförallt baktrycksskador i duplikatsystem eller situationer där dagvattensystemet inte uppfyllde säkerhetskraven.

Övriga krav avslogs. (För en närmare genomgång av respektive fastighet hänvisas till domskälen.)

Vilka slutsatser kan dras av domen?

Domen ger viktig vägledning om ansvarsfördelningen vid översvämningsskador i VA-förhållanden och att även vid extremregn ska ansvaret prövas enligt vattentjänstlagens bestämmelser (dvs. force majeure är inte tillämpligt). När det gäller bevisbördans placering har den skadelidande visat att skadan orsakats av vattenintrång från den allmänna VA-anläggningen, varför VA-huvudmannen behövt kunna visa att anläggningen uppfyllt lagkrav och det inte funnits brister i utförande, underhåll eller tillsyn.

Centralt i domstolens prövning har varit hur de aktuella ledningssystemen varit att klassificiera i anslutning till respektive fastighet (dvs. duplikatsystem eller kombinerat system). Eftersom de olika systemet anlagts under olika tidsperioder har också olika krav gällt, där VA-huvudmannen hade mer framgång i de äldre delarna medan försäkringsbolaget vann i de nyare områdena. Domen visar därför att dokumentation om systemets historik, funktion och kapacitet kan få avgörande betydelse i framtida prövningar.

Domen visar också på hur frågor om hantering av extremregn och behovet av klimatanpassningar allt oftare hamnar i gränslandet mellan teknik, samhällsplanering och juridiskt ansvar samt att såväl VA-huvudmän som fastighetsägare, försäkringsgivare och branschorganisationer kan behöva överväga att se över hur de arbetar med dessa frågor.

Med hänsyn till de rättsliga frågorna i målet som varit föremål för prövning och det förväntade antalet ökade ärenden om ersättning vid översvämningsskador, men också bristen på praxis och behovet av vägledning, skulle det vara förvånande om inte någon av parterna överklagade domen. Det kan därför finnas anledning att återkomma till ansvarsfördelningen i VA-förhållanden vid extremtregn i framtiden.

Vi biträder löpande såväl privata som offentliga aktörer med juridisk rådgivning och tvistlösning inom miljö- och vattenrätt samt VA-juridik. Kontakta oss för mer information.

(Vänligen notera att artikeln endast är en generell redogörelse av informativ karaktär och ska inte ses som bindande juridisk rådgivning i det enskilda ärendet.)