VA-huvudmannens ansvar vid översvämningsskador – Ny dom om ansvarsfördelningen vid extremregn

I takt med klimatförändringarna väntas extremregn bli allt vanligare, vilket kan aktualisera fler ersättningskrav vid översvämningsskador.

I takt med klimatförändringarna väntas extremregn bli allt vanligare, vilket kan aktualisera fler ersättningskrav vid översvämningsskador. Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt har den 12 maj 2026 meddelat deldom (M 9450–20) i ett uppmärksammat mål om VA-huvudmannens ansvar för översvämningsskador efter skyfallet i Uppsala 2018. Domen klargör att extremregn inte i sig medför ansvarsfrihet för VA-huvudmannen, men också att ansvaret enligt vattentjänstlagen inte är obegränsat. I följande artikel granskar vi domen i relevanta delar och vad den kan innebära för VA-huvudmän, kommuner och fastighetsägare.

Vad var bakgrunden i målet?

Den 29 juli 2018 föll ett kraftigt skyfall över Uppsala. Regnet uppmättes till 73,7 mm och motsvarade ett s.k. 135-årsregn (dvs. en regnmängd som är så ovanlig att den statistiskt sett bara inträffar en gång på 135 år på en viss plats, men som i teorin kan förekomma oftare). Flera fastigheter drabbades av översvämningsskador. Efter att fastighetsägarna fått försäkringsersättning riktade försäkringsbolaget regresskrav mot VA-huvudmannen.

Vilka rättsliga utgångspunkter gäller?

Som bekant regleras VA-huvudmannens ansvar främst i lagen om allmänna vattentjänster (2006:412) (”LAV” eller ”vattentjänstlagen”). Enligt 13 § LAV ska VA-huvudmannen ordna den allmänna VA-anläggningen så att den fyller sitt ändamål och tillgodoser skäliga anspråk på säkerhet.

Av 45 § LAV framgår skadeståndsansvaret där det anges att VA-huvudmannen ska ersätta översvämningsskador om VA-huvudmannen har åsidosatt en skyldighet och åsidosättandet medfört att vatten som är avsett att ledas bort genom den allmänna VA-anläggningen trängt in på fastigheten. Bestämmelsen bygger alltså på att det måste finnas ett samband mellan en brist i den allmänna VA-anläggningen och den aktuella översvämningsskadan.

Här kan också tilläggas att av förarbetena och praxis framgår att ansvaret enligt 45 § LAV inte är ett rent strikt ansvar i traditionell mening. För ansvar krävs att VA-huvudmannen har överskridit sin rätt eller åsidosatt sina skyldigheter. Det innebär att det måste föreligga någon form av avvikelse från vad som objektivt kan krävas av anläggningen eller dess drift, t.ex. bristande dimensionering, underhåll eller tillsyn.

När det kommer till beviskrav är det den skadelidande som ska visa att det är klart mer sannolikt att översvämningen orsakats av vatten från den allmänna VA-anläggningen än av någon alternativ skadeorsak (NJA 1993 s. 764). När den frågan är klarlagd ligger bevisbördan därefter på VA-huvudmannen att visa att anläggningen uppfyllt lagens krav (jfr MÖD 2025-12-10 i mål M 1662–25).

Hur påverkade systemtypen ansvarsbedömningen?

Centralt i målet har varit vilken typ av avloppssystem, duplikatsystem eller kombinerat system, som funnits i anslutning till de olika fastigheterna. Försäkringsbolaget gjorde gällande att samtliga aktuella fastigheter var anslutna till duplikata system, medan VA-huvudmannen menade att systemen i relevanta delar utgjordes av kombinerade system. Frågan komplicerades av att äldre kombinerade system i flera fall successivt hade byggts om till så kallade avlastande kombinerade system, där delar av dagvattnet leds bort i separata ledningar.

I ett duplikatsystem leds spillvatten och dagvatten i separata ledningar. Spillvattenledningen ska då i princip vara tät och inte påverkas av nederbörd. I målet ansåg domstolen att de baktrycksskador som uppstått i sådana system visade att anläggningen inte uppfyllde kraven i 13 § LAV. Eftersom VA-huvudmannen inte kunde visa att skäliga säkerhetskrav var uppfyllda blev huvudmannen ansvarig.

I ett kombinerat system leds i stället spillvatten och dagvatten helt eller delvis i samma system. Då måste systemet kunna avbörda även dagvatten. Domstolen prövade därför ledningsnätets kapacitet. Där nätet bedömdes klara minst ett 10-årsregn ansågs säkerhetskravet uppfyllt, trots att skador uppstod vid det betydligt kraftigare skyfallet.

För skador orsakade av dagvatten prövades om ledningssystemet, tillsammans med möjligheterna att avleda vatten på markytan, motsvarade vad som skäligen kan krävas.

Kan extremregn innebära ansvarsfrihet vid översvämningsskador?

VA-huvudmannen gjorde gällande att ett 135-årsregn är så extremt att det utgör force majeure och att ansvar därför inte kan komma i fråga. Domstolen godtog inte detta som en generell ansvarsbefriande grund. Enligt domstolen saknas tydligt stöd för att regn över en viss nivå automatiskt befriar VA-huvudmannen från ansvar.

Det räckte inte heller med att hänvisa till branschpublikationer eller uttalanden i förarbetena. Det är också oklart var en sådan gräns i så fall skulle dras. Däremot kan regnets omfattning få betydelse vid bedömningen av skadeorsak. Domstolen framhöll samtidigt att eventuella förändringar av rättsläget får ske genom lagstiftning eller uttalanden från högre instans.

Vad blev utgången i målet?

Domstolen prövade skadeorsak, systemtyp och säkerhetskrav för respektive skadeståndsanspråk. Av totalt nio (9) fastigheter som var uppe för prövning i aktuell deldom fick försäkringsbolaget bifall i fyra (4) av dessa. Dessa avsåg framförallt baktrycksskador i duplikatsystem eller situationer där dagvattensystemet inte uppfyllde säkerhetskraven. VA-huvudmannen förpliktades att betala drygt tre miljoner kronor jämte ränta. Övriga krav avslogs. (För en närmare genomgång av respektive fastighet hänvisas till domskälen.)

Reflektioner

Domen ger viktig vägledning om ansvarsfördelningen vid översvämningsskador i VA-förhållanden och visar att ansvaret även vid extremregn ska prövas enligt vattentjänstlagens bestämmelser (dvs. extremregn medför inte i sig ansvarsfrihet). Det centrala blev i stället hur ledningssystemen skulle klassificeras och vilka krav som gällde när de anlades, vilket förklarar varför VA-huvudmannen hade mer framgång i de äldre delarna medan försäkringsbolaget vann i de nyare områdena. Eftersom bevisbördan för anläggningens skick ligger på VA-huvudmannen när orsakssambandet väl är visat, kan underlag om dimensionering, kapacitet, underhåll och tillsyn få avgörande betydelse i framtida prövningar.

Domen visar också hur hanteringen av extremregn allt oftare hamnar i gränslandet mellan teknik, samhällsplanering och juridiskt ansvar. Ledningsnätet ska klara den nederbörd det skäligen ska dimensioneras för, medan vatten därutöver behöver hanteras ovan mark genom kommunens planering eller genom åtgärder på den enskilda fastigheten, t.ex. bakvattenskydd. Vilket system en fastighet är ansluten till kan därmed få betydelse långt utanför VA-förhållandet, bl.a. för försäkringsbarhet och fastighetsöverlåtelser.

Med hänsyn till bristen på praxis och det väntade ökade antalet ärenden om ersättning vid översvämningsskador skulle det vara förvånande om inte någon av parterna överklagade domen. Det kan därför finnas anledning att återkomma till ansvarsfördelningen vid extremregn i framtiden.

Kontakta oss

Vi biträder löpande såväl privata som offentliga aktörer med juridisk rådgivning och tvistlösning inom miljö- och vattenrätt samt VA-juridik. Kontakta oss för mer information.

(Vänligen notera att artikeln endast är en generell redogörelse av informativ karaktär och ska inte ses som bindande juridisk rådgivning i det enskilda ärendet.)