Entreprenörens ansvar för förorenad mark – Vem bär ansvaret i en entreprenad?

Arbeten i förorenad mark kan aktualisera miljöansvar för entreprenören. Ett avgörande från MÖD belyser hur totalentreprenörens roll och inflytande över arbetena påverkar ansvarsbedömningen.

Kan en entreprenör hållas ansvarig som verksamhetsutövare för föroreningar i mark som bolaget varken ägt eller haft nyttjanderätt till, långt efter att arbetena utfördes? I ett nytt avgörande prövades frågan om en totalentreprenörs ansvar för arbeten som utförts på uppdrag av en beställare. Domen är av intresse för såväl entreprenörer som beställare och understryker behovet av en tydlig ansvarsfördelning i avtal, men väcker samtidigt frågor om hur ansvaret ska bedömas när flera aktörer är verksamma i samma projekt.

Entreprenörens avhjälpandeansvar enligt miljöbalken

Enligt 10 kap. miljöbalken är den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som bidragit till en föroreningsskada ansvarig för att skadan avhjälps i skälig omfattning. Ansvaret kan omfatta både undersökningar och efterbehandling. Även den som utför arbeten såsom schaktning, rivning eller utfyllnad kan bli ansvarig om arbetena bidrar till att befintliga föroreningar sprids.

För entreprenörer blir det därför avgörande om de ska betraktas som verksamhetsutövare. Bedömningen kan vara komplex och beror bl.a. på vem som haft faktisk och rättslig möjlighet att styra arbetena och ingripa mot störningar. Även entreprenadformen, uppdragets omfattning och inflytandet över arbetsmetoder och genomförande kan få betydelse.

Även avtalsförhållandet mellan parterna har betydelse. Av entreprenadavtalet framgår normalt vilka befogenheter och skyldigheter parterna haft, och särskilda avtalsvillkor kan reglera hur kostnaderna ska fördelas mellan dem. En avtalad ansvarsfördelning befriar dock inte i sig någon av parterna från ansvaret enligt miljöbalken gentemot tillsynsmyndigheten.

Entreprenörens ansvar i tidigare praxis

Frågan om när en entreprenör eller annan uppdragstagare ska anses vara verksamhetsutövare har prövats i flera avgöranden med varierande utfall. I ett avgörande bedömdes en entreprenör som endast hanterade och jämnade ut massor inte vara verksamhetsutövare, eftersom entreprenören agerade på beställarens uppdrag och saknade tillräckligt självständigt inflytande över verksamheten.

I ett annat avgörande bedömdes däremot en uppdragstagare vara verksamhetsutövare, eftersom denne ansvarade för att ställa i ordning och underhålla verksamhetsplatsen samt se till att nödvändiga lov och andra tillstånd fanns. Gemensamt för avgörandena är att domstolen utgått från parternas faktiska roller och möjligheter att påverka verksamheten, snarare än från deras formella ställning.

Mot den bakgrunden är MÖD:s nya avgörande om entreprenörens ansvar för förorenad mark särskilt intressant, eftersom det rör en totalentreprenör som varit engagerad i projektet redan från ett tidigt skede.

MÖD prövar totalentreprenörens ansvar för förorenad mark

I MÖD:s avgörande i mål nr M 13996-25 från den 25 juni 2026 var frågan om ett föreläggande om att ta fram ett förslag till provtagningsplan hade riktats mot rätt part. Föreläggandet riktades mot ett bolag som omkring 50 år tidigare medverkat som totalentreprenör när ett industriområde omvandlades till bostäder. Länsstyrelsen hänvisade bl.a. till bolagets centrala roll i exploateringen och dess medverkan i rivnings- och schaktningsåtgärder. Enligt länsstyrelsen var bolaget därmed verksamhetsutövare och rätt adressat för föreläggandet. Efter att bolaget överklagat upphävdes föreläggandet och länsstyrelsen överklagade till MÖD.

MÖD konstaterade att en totalentreprenör visserligen typiskt sett har ett relativt stort mått av faktisk rådighet över arbetsmetoderna. Samtidigt hade bolaget i alla delar agerat på uppdrag av beställaren, som ägde fastigheterna och som enligt entreprenadkontraktet ansvarade för att nödvändiga tillstånd fanns. Därutöver hade bolaget varken ägande- eller nyttjanderätt till fastigheterna och ingen rätt att utföra arbeten utan uppdrag. Det kunde dessutom i princip när som helst ha ersatts av en annan entreprenör.

Den långa tid som gått sedan åtgärderna utfördes medförde också bevissvårigheter. Trots ett omfattande underlag gick det inte att dra säkra slutsatser om hur exploateringen hade gått till. Sammantaget ansåg MÖD att länsstyrelsens utredning inte visade att bolaget haft den rådighet som krävdes för verksamhetsutövaransvar och att det var rätt att upphäva föreläggandet.

Reflektioner

Avgörandet bekräftar att entreprenörens roll måste bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, där totalentreprenörens inflytande över arbetsmetoderna vägs mot beställarens styrning. Domen innebär alltså inte att totalentreprenörer generellt går fria från miljöansvar. Om entreprenören t.ex. haft ett större ansvar avseende nödvändiga tillstånd eller ansvarat mer självständigt för arbetena hade bedömningen kunnat bli en annan.

För både entreprenör och beställare kan en oklar ansvarsfördelning medföra oförutsedda utredningskostnader, avhjälpandekrav och tvister om vem som slutligen ska betala. Riskerna kan minskas genom tydliga avtalsvillkor, tidiga markundersökningar och dokumentation över utförda arbetsmoment. Dokumentationen bör bevaras även efter avslutad entreprenad, eftersom ansvarsfrågan kan aktualiseras decennier senare, vilket det aktuella fallet visar.

Samtidigt väcker avgörandet frågor om hur ansvaret ska bedömas i andra entreprenadformer eller när ansvaret för arbetena varit fördelat mellan flera aktörer. Oavsett är det förmodligen inte sista gången ansvaret för förorenad mark vid entreprenadarbeten prövas, och vi följer utvecklingen inom rättsområdet med stort intresse.

Kontakta oss

Vi arbetar brett inom miljörätt och förorenad mark samt biträder entreprenörer, beställare och fastighetsägare. Vi bistår bl.a. med ansvarsutredningar, entreprenad- och avtalsfrågor samt vid tillsyn, överklaganden och tvister. Kontakta oss för mer information.

(Vänligen notera att artikeln endast är en generell redogörelse av informativ karaktär och ska inte ses som bindande juridisk rådgivning i det enskilda ärendet.)